Änglamamma till Casandra.

Tyvärr gott folk. Kort och gott. Jag har väldigt svårt att känna sympati när en olycka inträffar för andra. Vad det beror på, det vet jag inte. Kanske på grund av vad jag själv varit med om? Det är möjligt, visst, vissa personer känner jag sympati för. Men för dem flesta nej. Okej, visst jag tycker det är hemskt och tråkigt om någon nära är med om en olycka eller blir sjuk. Även för andra, men jag blir inte ledsen. Utan jag tycker bara oj så hemskt.

Vi kan dra ett exempel.

Jag sörjer när en nära till mig dör, ibland. Beror på vem och vad jag tyckt om den under tiden. Jag grät när min bror dog, men inte när min far eller mor dog. Jag grät när mitt barn dog. Lite när mitt ex dog. Jag grät inte när en av mina bästa vänner dog. Jag grät inte när min vän förlorade sin lillasyster. Jag gråter inte när andra gråter. Tyvärr jag kan inte.

Jag har svårt för att känna sympati, men är det mitt fel?

Förr frågade folk mig om jag var iskall. En elak människa. Men nej, det var jag inte! Jag kan inte rå för det. Jag är bara uppbyggd så. Och det kan som sagt ha något att göra med min barndom. Det vet jag inte. Men jag tror aldrig jag kommer ändra på mig.

Men till er jag sagt att ni kan prata med mig om allt, det kan ni, i vissa fall känner jag inte ens oj så hemskt, men i vissa fall gör jag det, och då menar jag det. Det gör jag, så lita på mig.