Änglamamma till Casandra.

För mig är chokladkalendern så mycket mer än en choklad bit man får varje dag i 24 dagar under månaden december. För mig betyder det också någonting. Inte att varje chokladbit är ett steg närmare jul. Utan varje lucka och choklad bit är en trygghet för mig. Ett glädjerus. Jag minns fortfarande idag, när mamma slog oss. Sedan kom pappa, ledsen som en tok. Gav oss våran kalender och var med oss och öppna den. Tillsammans jag, Tobias och pappa. Det var lycka. Jag tror varje lucka för mig är ett glädje rus av den tiden, när pappa satt där ledsen och förstörd, men jag och Tobias så lyckliga över en liten chokladbit och pappas kramar. Spelade ingen roll hur hög pappa var. Han glömde aldrig bort oss och våra luckor. Mammas skrik dunstade bort när vi satt där tillsammans. Jag älskade varje sekund av det. När jag blev äldre och själv började att knarka spelade det aldrig någon roll hur borta eller hög jag var. 1 december varje år, satt jag där med min chokladkalender. Blundade och öppnade varje lucka försiktigt. Petade ut chokladbiten. Tittade på vad den föreställde. Blundade igen, stoppade biten i munnen. Kände glädjen och saknaden efter min stund med Tobias och pappa. Kände även lyckan, eftersom det kändes som att Tobias satt på andra sidan pappa som kramade om oss. Varje chokladbit för mig är lycka, glädje men samtidigt sorg. Sorgen att veta att jag, Tobias och pappa aldrig mer kommer sitta tillsammans och öppna luckorna. Att vi aldrig mer kommer dela den glädjen.. Men än idag, så stter jag som sagt där. Och imorgon så ska jag öppna första luckan. Blunda och minnas dem stunderna jag aldrig kommer glömma så länge jag lever.

Jag älskar er..
Vi syns en dag i himlen.