Känns förjävligt..

Ur Timbuktu;
The botten is nådd, hur långt kan man gå, hur lågt kan man sjunka hur kasst kan man må?



Ja ni. Det kan verkligen undra. Jag har gått för långt på alla plan man kan tänka sig i mitt liv. Denna gång har jag gått åt helvete för långt. Sjunkt åt helvete för djupt. Och mår så helvetes kasst!

Nu ni mina vänner. Nu har Sara tagit priset. Ni har väl tänkt som jag, att lilla Sara Andersson inte kan göra några värre misstag än hon gjort. Men nu ni, detta misstag är värre än något annat. Inte pga vad jag gjort. Utan pga vem jag sårat. Denna person jag nu sårat är den som alltid stöttat mig, vad jag än gjort. Hon som alltid har hjälpt mig. Hon som alltid ställler upp för mig. Hon som alltid sett efter mig. Hon som tagit min skit hela tiden men aldrig lämnat mig för att hon visste hur jag mådde. Hon var nog en av två som älskade mig mest när jag var som värst. Och vad har jag nu gjort? JO, jag har förstört allt! Jävlat allt. Jag förstår att du aldrig vill veta av mig.
Jag förstår att du aldrig mer vill se mig eller prata med mig. Därför stack jag igår. Jag väntar på dig. Kanske en dag vill du prata med mig igen. Jag hoppas det. Hälsa tack till din far och bror... Dem vet ju varför.. Och glöm aldrig att jag aldrig kommer sluta älska dig och stå vid din sida som natt och dag..



Fiaskot.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0